Självutnämnd som Sveriges - kanske världens - första kulturtidskrift om spel. Det första numret, med sina 116 proppfulla sidor, är här. Säga vad man vill om deras inramning, om upphovsmännen som "fiender", "krigsförklaringar" och andra svulstiga ordval - i Fiendens kärna existerar någonting fundamentalt viktigt för spelmediets kulturella framtid. Deras inledande devis är enkel: De ställer sig bortom snack om senaste FPS-spelets kulturella existensberättigande vid sidan av teaterkonsten, bortom "maskiner och explosioner", men bakom spelmediets potential att "ge oss större upplevelser än något annat". Redan där skaffar Fienden sig med största sannolikhet en hel del vänner.

Vad vore ett budskap utan innehåll? Ingenting. Fienden är lyckligtvis knökfull med sådant: Personporträtt, observationer, reportage och en stundtals brinnande avsky.

• Tidningen inleds med ett rörande reportage om en för de flesta okänd individ från spelkulturens mörkaste vrår. Man imponeras framför allt av den research som krävts för arbetet. Jag känner mig kluven till att exploatera en uppenbart sjuk människa på det här viset. Samtidigt är det kanske en välgärning i längden.

• En del av den känslan återkommer under läsning av övriga texter. Även fast man tycker om eller tvärtom hart svårt för en del innehåll så lyckas Fienden ändå att påverka. Man funderar, drar slutsatser och engagerar sig.

• Debatten om hur politik i ett flertal länder omöjliggör spelens roll i kulturlivet vidrörs. Politiker som inte rört vid ett spel med tång, än mindre spelat dem, är snabba på att svartmåla titlar som närmar sig prekära ämnen.

• Artikeln om de nyskapande, men tragiskt nog relativt okända spelskaparna Kenichi Nishi och Yoshiro Kimura och deras spel sätter sig rakt i hjärtat. Är spelen hälften så bra som de låter är de mina nya idoler och något som världens alla spelfantaster och spelskapare bör ta till sig.

• Fienden får med fördel - för att använd mig av ett amerikanskt uttryck - bättra på sin "pacing" i framtida nummer. Långa, längre och jättelånga artiklar samsas med ett fåtal korta. Bättre dynamik önskas.

• Trots att samtliga artiklar i grunden är bra tar man stundtals i så att det spricker. Bombastiska inlägg tar ibland udden av innehållet.

• Layouten är något ojämn. Fina fotografier, illustrationer och rubriksättningar blandas med mindre bra "copyfiering", suddiga spelbilder som upptar en-och-en-halv sida, och valet att helt plötsligt förminska teckensnittsstorleken för att rymma den längsta artikeln. Texten blir obskyrt liten och förstör helhetsintrycket.

• Det är värt att uppmärksamma att Fienden kontinuerligt tar strid för kvinnor, deras porträttering och framtid i spelmediet. Visst, det är tråkigt att tidningen själv bara har en kvinnlig skribent för närvarande, men många viktiga och tänkvärda iakttagelser görs direkt och indirekt i flertalet artiklar.

• Konceptualiseringen med Kärlek/Hat-indelning är väldigt finurlig och välkommen.

• Även utbildningsfrågan hinns med i det första numret. En före detta student redogör för sin egen studietid och den ifrågasatta hållbarheten i det stora antal utbildningar som finns tillgängliga.

• Tidsskriften avslutas med ett uppfriskande inlägg om filmen Inceptions uselhet och varför spel till stor del bör hålla sig borta från film - eller snarare filmmakare och vice versa.

Att vara "fiende" till trots. Tidningen innehåller artiklar som tillsammans skapar ett fint underlag som inspirerar och väcker en välbehövlig debatt. Det är dags att sluta dalta och ta spelkulturen till nästa nivå. Det ska bli intressant att följa utvecklingen i kommande nummer. Jag väljer att se Fienden mer som en vän, än just fiende.

Fienden är faktiskt rätt unik. Deras kulturfokus gör att de skiljer sig från liknande "serious" för äldre läsare som interactive age och gametheoryonline etc.

- Jacob Kroon